Så kom dagen för mitt första maraton. Begrepp som maxpuls, tröskel, coach, träningsprogram, diet, hare, pulsklocka och GPS har helt saknats i mina förberedelser. Men jag har tränat ganska flitigt, använt hopprep, löpband och då och då lite trevligt löpsällskap. Jag har sprungit i snöstorm, nött Brunnsviken runt och provlöpt andra maratonvarvet.
Min hemliga ambition var att klara loppet på under 4 timmar. Men i första hand måste jag överhuvudtaget slutföra loppet – för min egen skull och för projektet run2raise, där 39 fräscha tusenlappar (än så länge) landat hos FNs Röj en mina-projekt.
Efter en väldigt lång morgon och förmiddag av frukost med yoghurt, mackor och sportdryck, pill med sponsorkjolen, flätning av håret (tack, kusin-Julia, kände mig såååå sportfin!) lite festförberedelser för kvällen, obligatorisk tånagelklippning, falafellunch med sportdryck och påklädsel, var det så äntligen dags att dra till startområdet och Östermalms IP. Hoppade på buss 4 och kom i slang med några trevliga Solvikinggöteborgare som hade några maror vardera i meritlistan.
I kön till bajamajorna (det är nästan en ritual, behövde knappt gå, men drogs ändå “för sista chansens skull” till de långa, långa köerna) träffade jag på en pratglad kvinna som liksom jag skulle tillryggalägga sin första mara. Jag hoppas hon lyckades med sin ambition att komma in under fem timmar.
Otroligt nog sprang jag på ett par välbekanta ansikten i myllret i startgrupp E. Malin och Coyntha var trevligt peppsamtalssällskap tills startskottet gått och vi närmade oss startlinjen. Då satte våra olika strategier in och vi önskade varann lycka till innan vi skingrades i hopen.
Lustigt att se och höra en väldigt stor majoritet av löparna sätta igång sina pulsklockor vid startlinjen. Själv kastade jag inte ens en blick på mitt lilla, analoga armbandsur, för att veta hur många minuter jag hade “till godo” relativt räkneverken vid mellantidsstationerna.
Irriterades lite över osmart parkerade bilar i Valhallagatans myller, men blev snart mer exalterad över det härliga publikstödet. Jag hade med mig en 50 cl pet-flaska med svag sportdryck och hoppade över de två första vätskekontrollerna, eftersom jag hört att dessa skulle vara extra bökiga. Som alltid är det tufft att se de första, ensiffriga kilometerskyltarna, när det är jättelångt kvar och jag inte FÅR vara trött, men det kändes ovanligt bra.
La mig i ett tempo som kändes naturligt och där jag sprang om “lagom många”. Det innebar ungefär det tempo som jag oftast tränat mina mediumlånga pass i och identifierat som “lite för snabbt för maran”. Trivdes med vädret och sällskapet, men oroade mig lite för att spännet till sponsorkjolen skulle lossna. Det gick upp ibland, när jag justerade tillbaka resåret som gärna ville krypa medurs runt min midja.
Insåg snart att vätskekontrollerna var lätta att missa. De förvarningsskyltar som jag vant mig vid från Göteborgsvarvet – “200 m till vätskekontroll” osv – fanns inte här. Behövde alltså vara mer observant på vad som skedde i banans höger- och ibland vänsterkanter.
Använde refuger och trottoarer till att avancera i trängseln och var ganska noga med att släppa fram snabbare löpare till vänster. Myste vid Gamla stan och ägnade Södermälarstrand åt att längta uppför Västerbron. Blev fullkomligt överraskad av den provisoriska gångbron som gungade betänkligt under tyngden av hundratals rytmiska löparfötter. Mycket otäck känsla när marken mötte fötterna på fel höjd i varje steg!
Västerbron kändes rolig och lätt med härliga hejarop från publiken och utför lät jag benen rulla på och fokuserade på att hitta vägar fram mellan människor som tog det försiktigare i nerförsbacken. Började se fram emot att få se maken, kusinen och några goda vänner vid Norra Bantorget, där jag skulle få energigel och vatten.
Vid kröken in mot Norra bantorget konstaterade jag att vi valt en helt perfekt plats för egen energidepå. Vägen breddades, det var gott om plats i högerfilen och jag såg tidigt mitt hjärtas älskade med sällskap stå och heja glatt. Jag tog emot de öppnade gel- och vattenbehållarna och förvånades över hur relativt lättsmält den supersöta gelen var – med snabb vattennedsköljning. Kunde hoppa över ett par vätskekontroller igen, då jag hade min egen proviant.
När vi närmade oss stadion var det utdelning av saltgurka. Den fräscht salta grönsaken var precis vad jag önskade efter den jolmiga gelen. Här satte glädjen in över att snart vara på väg ut på Gärdet. En milstolpe att vara på sista varvet!
På Valhallavägen rättade jag till sponsorkjolen igen – och det värsta hände. Spännet for upp och kjolen låg bakom mig på backen. Med fara för eget och andras liv (kändes det som) tvärvände jag och snappade upp det förlorade tygskjoket. Viss marginal fanns till löparna bakom och incidenten avlöpte bra.
Efter halvmarapassagen och någon kilometer till, fick jag plötsligt uppenbarelsen att det faktiskt var världen som stod still och jag som var tvungen att röra mig, för att komma fram. Det var inte sceneriet som flöt fram, utan min insats. En synnerligen oangenäm känsla 
Dock fortfarande en hel del kraft i benen och energi i huvudet. På Djurgårdssidan hände något vid vänstertån och jag gissade att min hälcompeed vandrat fram i strumpans framkant. Stannade, snörade av skon och drog av strumpan. Inga främmande föremål fanns där att beskåda – utöver en juicy vattenblåsa på stortån. Bara att knöka tillbaka den deformerade fossingen i skon och springa vidare. Efter några hundra meter släppte dock smärtan – vilket kändes i linje med en generell framgångsvind. Detta var min dag. Och snart hade jag hittat tillbaka till att “flyta med” när Stockholmsfonderna svepte förbi mig i ett makligt, sightseeingmässigt tempo.
Efter en ny sväng runt Gamla stan, där Katarinahissens display visade exemplariska 17 grader Celsius, stålsatte jag mig för den gungande bron på Södermälarstrand. Kortade stegen en aning över bron och fick en bättre “tillbakastuds”. Drack härlig buljong och konstaterade att sjukvårdarna på Södermälarstrand tycktes ha det ganska lugnt, just när jag passade i alla fall.
Forcerade Västerbron med något tyngre ben än förra vändan. Men nu var tanken klar: “Detta är mitt första maraton. Jag får vara trött efteråt. Detta är bland det häftigaste jag kan göra och nu är det inte långt kvar!” Hade sett ganska lite av farthållarnas flaggor, men här passerade jag en grupp av 4:00-harar. Insåg att jag skull överträffa mina vildaste förhoppningar i tidsväg, om inget oförutsett hände.
På Norrmälarstrand började jag åter se fram emot min främsta hejaklack vid Norra bantorget. Men nu bestämde jag mig för att skippa gelen. Det skulle bara vara 4-5 km kvar och det sista jag ville var att skrämma upp en lite omskakad mage. Snart skymtade jag återigen mina kära vänner vid Norra bantorget. Tackade nej till vattnet och gelen och släppte fram ett leende mot kameran.
Torsgatans motlut kändes peppande och jag nappade på en dextrosol vid St Eriksplan. Fyllde på med sista vattnet, styrde in under duscharna på Odengatans krön och siktade mot mål i ett ganska glest och lättlöpt fält.
På Karlavägen hörde jag två välbekanta röster. Maken och kusinen var på väg för att möta mig vid målgång och trampade på sina cyklar parallellt med loppet. Deras hejarop peppade och roade, när de kryssade fram bakom publikleden in mot Stadion. Jag ökade och kände inget större motstånd i benen.
Inne på Stadion tycktes solen skina starkare än förut. Publiken var knappast vild av entusiasm, men hejade glatt och jag vinkade drottninglikt när jag lät det mjuka underlaget bära mig fram över mållinjen. Klockan var några minuter i sex och jag kunde anta att jag klarat sub4 med marginal.
Religiöst leende tog jag emot min medalj och en gudomlig dryck kallad vatten, tackade artigt alla funktionärer och gratulerade yvigt de medlöpare som var öppna för konversation. Utanför Stadion satt LöparJanne och stretchade – också han mycket nöjd med sin insats.
Efter att ha lämnat chipet och fått en T-shirt (som fick tjäna som välkommet överdrag i skuggan) slussades jag fram till en fotografkvinna. Jag gjorde en spontan segergest och hon konstaterade överrumplad att “Det är klart man ska vara såååå glad.”
På Lidingövägen tittade jag efter mina nära, men tvingades ta hjälp av en vänlig kvinna med mobiltelefon. Snart hade jag förenats med Tobias och Julia och fått den fantastiska nyheten. 3.47.09! Wow!
Satt majestätiskt på Tobias cykels frampakethållare den korta vägen hem till Sveavägen. Medan jag duschade, dukades en trevlig buffé upp i köket och champagneflaskorna lyftes ur kylen. Efter åtta troppade Nina och Torbjörn, Åsa och Fredric samt Daniel och supersnabba Lina in. Champagne var gott och lättdrucket, men maten var jag ganska blygsam på. 
Fick förstås frågan om jag tänker göra om detta med maraton. Tja, detta resultatet blir ju svårt att knäcka, så en repris blir nog bara bli aktuellt om jag slutar sikta på nytt PB…
På söndagen var det dags för den numera traditionsenliga nationaldagschampagnefrukosten på en av stans finaste takterasser. Skulle tro att helgen går till historien som största champagneintaget i mitt liv. Skål!
